Just nu finns det inget jag kan säga eller göra som kan förändra denna för mig "hopplösa" situation... Varför känns det så... kan det inte bara bli bra, känslorna finns ju kvar och de blir bara starkare.... Ska man inte gå efter vad ens hjärta och mage känner? Jag vet att jag kommer sakna dig enormt denna veckan, det gör redan ont i mig (fast det beror nog på ngt annat).... Jag vill inte ha någon annan än dig, det vet jag...det har jag vetat i ett år! Men om jag gjort dig illa, vilket jag inte hoppas på....så ber jag om ursäkt för det, det sista jag vill är att såra dig.



Jag önskar att jag hade kunnat säga ngt eller göra ngt som verkligen kan få dig att känna tillit till mig, jag vet att du blivit sårad förut.... Desto större anledning för mig att visa att "jag är inte som hon", hoppas att en liten del av ditt hjärta känner att jag talar sanning.


Just nu känner jag att jag hade velat "börja om" med dig...varför är man alltid efterklok? Kan man inte vara efterklok före ngn gång? Det finns så mycket som jag vill säga till dig, men jag vet inte hur jag ska säga det....jag vill berätta mina innersta känslor, alla mina värderningar i livet, hur jag resonerar i olika situationer allt detta vill jag dela med mig av till dig...med andra ord så vill jag dela mitt liv med dig och alla bra stunder även de mindre bra stunderna.


Fast med lite närmare eftertanke, så kanske den här veckan gör oss och vårt förhållande gott...




Dagens "tumme upp": Solen skiner iaf.


Dagens "buuu": Känslan av ensamhet i din närhet.....